Jag skriver ett inlägg just nu för bara en enda orsak. Det kan ju tänkas att dte är för att jag har något att berätta eller att jag inte hade något bättre för mig och ville ge mig själv några rader. Så är inte fallet. Inte dag iallafall.

Idag sitter jag här för att jag faktiskt försöker in i det sista dra ut på träningen som väntar. Och nu när jag sitter här, funderar jag på att hoppa över det helt. Iallafall för eftermiddagen. Men väntar jag brukar det sluta att jag inte gör det på kvällen heller, så hur ska man gå tillväga? Hur ska man veta vad som är dte bästa om man inte kan pröva dom två altenativen. För dte går ju faktiskt inte att bara pröva sådär. Visst kan jag tänka hur det var igår om dte var bäst att träna direkt när jag kom hem eller om jag gilalr kvällarna bäst. Men då är det ju inte alls säkert att jag tycker det idag för det. Just idag kanske kvällen passar bäst och just igår kanske dagen passa bäst.

Nu blev det en såndär Sofia-tänker-på-onödiga-saker-text. Sånt gör Sofia jämt. Hon kan tänka på saker som absolut inte skulle kunna hända. Som tex om det hoppar in en man i mitt fönster, hur skulle jag reagera då? Det är nästan omöjligt att han man skulle hoppa in genom mitt fönster. Men det är bra att vara förbredd och inte få dåliga överraskningar ifal att.

Nu ska jag träna.
Kanske....

Det är morgonkvist strax innan 8 och Sofia och solen är uppe. Det är ofta vi är uppe samtidigt, jag och solen. Jag hoppas inte på någon varm dag, konstigt va? En tjej på 17 år som inte vill ha en varm dag. Är det något fel på henne? Vad har hon för problem? Är det inte sommarlov meningen med varma dagar och bruna ben. Jag vet faktiskt inte får jag nog lov och säga, så länge det inte regnar är jag nog ganska nöjd, tror jag. Och kanske är det fel på mig eller så kanske det inte är. Det är ju upp till andra att dömma.

Om ca 10 min är det dags för mig att gå ungefär sådär 100 m till Gustav, Kerstin, Vivan och alla dom andra. Vad någon personal heter har jag faktiskt ingen susning om. Jag kollar ibland på deras skyltar för att komma ihåg till nästa gång om jag skulle behöva säga deras namn. En del fastnar under dagen och en del inte och så är det ju med allt. En del saker sitter liksom kvar och anmdra inte.


Idag åker även Linns pappa och hennes storebror på semester i 3 veckor. jag tror att hon är nervös. Hon är nog mest nervös för att toapappret ska ta slut. Men det finns säkert något bra med att vara nervös också, hon kanske lär sig något. Koka ris? Vem vet!

Jag ska borsta mina tänder nu och sedan gå 100 m.
Hejdå och kanske en kram om jag känner dig.

Jag har alltid försökt tycka om de tråkiga gubbarna på tv.
Jag har tänkt som så har jag tänkt att kanske
man blir en tråkgubbe själv en dag.
Då kan det vara bra att tyckt om dem hela tiden.
Likaså har jag försökt tycka om knarkare, idioter och
handelsresande.
För att inte tala om ignoranter. Eller majorer.
En sån kanske man också kan bli.
Världen är full av möjligheter kan jag
finna mig själv att tänka som exempelvis när det regnar.
Man måste ligga steget före.
Att tycka om andra är som att
tycka om sig själv i förskott.
Andra dagar tänker jag bara på exotiska fåglar och
läckra små vitvaror.
Det går också bra.

B.H

Jag tycker om den så mycket, så himla mycket. Han kan det där, han den där Håkan.

Jag har FF här hemma och vad innebär det då?

Kaffe och musik. Härligt!

God middag alla jag älskar och ni andra också, såklart! Jag är inte den som är svår, utan jag kan minsann hälsa till alla!

Dag 2 är avklarad på mitt såkallade sommarjobb. Jag tycker det mer liknar praktik eftersom dom knappt behöver mig där. Eller okej, dom behöver mig visst och gärna en till. Eller jag ångtra mig igen, inte mig. Dom behöver någon som är över 18 år och som kan hjälpa till och bära dom, duchsa dom, lägga dom och var det nu finns mer jag inte får göra. Men jag försöker iallafall vara lite social och hänga med några.

På tal om något annat. Det blir en Håkan Hellström-sommar iår. Mysigt.

Jag vet redan att det är kört och att det inte blir något av någonting alls. Jag vet ju, egentligen. Men det finns ändå där. Den där lilla känslan som kallas hopp, hopp om att den här gången kanske dte faktiskt går vägen. Kanske är det min tur denna gång?
Men jag vet ju, jag hörde det faktiskt själv. Det är kört denna gång, betygen räcker liksom inte till. Men ändå... Jag tror fortfarande lite.

Vecka 26 får jag det svart på vitt. Då ska jag gråta lite och sen fixa pass till min och Linns Turkietresa. Och sen är dte inte mer med den saken.

Jag kan ändå inte låta bli att tycka att det fan var min tur denna gång. Det var faktiskt det. Jag lovar!

Amanda: Ska vi ta 1-bussen hem?
Jag: Ja, det kan vi göra.
Kim: När går 1-bussen?

Inte många hjärnceller där inte.