Varje gång jag betraktar någons porträtt, ser på ett

ansikte som ser ut ur bilden på mig tänker jag att det

här är en människa som lever eller levde, liksom jag

lever nu, som har eller hade sin tid på jorden liksom jag

har min tid nu.

Och jag ryser, för det är så skört.

Som nattgammal is.

Så skört.

Stjärnorna på himlen, kropparna vi bär runt på,

minnena vi vårdar och våndas över.

Allt ska vi äga och allt ska vi förlora.

Jag ser på dessa människor.

Dem jag känner och dem jag aldrig lär känna.

Deras drömmar, deras längtan.

Vad som än händer.

Ingenting blir någonsin detsamma igen.

Det här är berättelsen om de som fick leva, och det här

är berättelsen om de som inte fick leva.

Det här är "De halvt dolda".

 

Franz

7 september 2009 19:35

Oj vad poetiskt!
Jag är impad.

http://franz.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det händer att jag tittar in här ibland och tittar på vad skit jag har skrivit i den här bloggen. Det är SÅÅ mycket skit som står här och det underbart att se!  Skit ska ha skit, sa flickan. Förresten fattar jag inte hela flickan-grejen. Varför ska m...

På mitt jobb får vi inte använda våra privata telefoner. Inte ens lite vad jag förstår det som. På mitt jobb måste vi ha hjälm när vi cyklar. Jag tycker båda är jättelarviga. Men tydligen finns det så himla mycket i mitt huvud som dom vill värna om o...

Ni vet ju hur det är med mig och Fredrik Lindström. Jag blir lite sådär kär i honom var och varannan månad. Nu har hjärtat sagt till mig igen och jag är kär så kär. Mycket handlar om att jag sitter och väntar på boken som aldrig tycks utgöra någon sl...

Jag förstår inte varför jag har tv egentligen och jag förstår ännu mindre varför jag i hela fridens namn har fucking TVÅ st?! Jag minns inte när jag såg ett tvprpgram senast. Jag vet inte när jag senast satt kanske i soffan och tänkte "nej, men u...