Varför längtar man lite tills man blir sjuk? lite sådär lagom förkyld och kanske nästan febrig och få ligga i sängen några dagar, tycka synd om sig själv och låta andra tycka synd om en. Man får äta glass ur paktet precis som på film och så kommer mamma med dom där obligatoriska vindruvorna. Man kan ju känna att man vill bli det litegrann bara, eller hur? 
Nu sitter jag här och är apsjuk såklart och jag kan inte annat än nästan klättra på väggarna! Okej, så länge jag använder min bästa vän panodil så lever jag nästan normalt, men annars mår jag som en bajsapa. Det är ju såååå tråkigt att vara sjuk och ändå kan jag sitta och längta ibland på att få bli det. Kommer jag inte ihåg hur tråkigt det är? 

När jag har för tråkigt kan jag få panik att jag bara MÅSTE göra något. Det spelar ingen roll vad det är bara jag får göra något. Som förra gången jag var sjuk så gick jag och pierca mig. Jag hade inte driket tänkt att göra det, men jag hade tråkigt, så varför inte? Nu har jag också tråkigt och jag undrar lite vad jag ska hitta på härnäst. Jag tänker lite på raklugg, så imorgon kanske jag har det eller så har möblerat om. Jag hoppas verkligen inte jag ska börja klippa mig själv för är det något jag inte kan så är det klippa. Jag lovar.
Jag måste komma på något vettigt. Typ städa eller något.

Jag satt och tänkte på om man ska ha något djur eller inte, för Björn tar ju hand om katter ibland. Så jag fundera på om jag själv skulle ha något djur, typ kanin. Men sen kommer jag alltid på att jag fakiskt inte bryr mig ett skit om djur, inte ens om dom är söta. Som hur kul är det att gå på kolmården och titta på DJUR?
"Ja, jag ser det är ett djur, kan vi gå vidare nu?"
Jag tänker mer om djuret är gott att äta eller inte och vilken sås som skulle passa. Så nej, inga djur inte.

Ps.. Min guldfisk Tony var inte ett djur, han var en själsfrände.

Nu ska jag gå och ha tråkigt.
Ni vill inte krama mig, jag snorar.