Varje gång jag betraktar någons porträtt, ser på ett

ansikte som ser ut ur bilden på mig tänker jag att det

här är en människa som lever eller levde, liksom jag

lever nu, som har eller hade sin tid på jorden liksom jag

har min tid nu.

Och jag ryser, för det är så skört.

Som nattgammal is.

Så skört.

Stjärnorna på himlen, kropparna vi bär runt på,

minnena vi vårdar och våndas över.

Allt ska vi äga och allt ska vi förlora.

Jag ser på dessa människor.

Dem jag känner och dem jag aldrig lär känna.

Deras drömmar, deras längtan.

Vad som än händer.

Ingenting blir någonsin detsamma igen.

Det här är berättelsen om de som fick leva, och det här

är berättelsen om de som inte fick leva.

Det här är "De halvt dolda".