Medans Linn har varit och jobbat och jag vaktat hennes djur har jag hunnit med att läsa igenom ALLA min blogginlägg. Det är nästan ett års blogginlägg. Iallafall en hel graviditets inlägg. En ganska lång tid med andra ord. Det lustiga är att den här bloggen har varit kvar så länge! Jag tror inte jag har haft en enda blogg som hållt längre än 6 månader. Jag känner mig ganska stolt. Har jag kvar min blogg ett år ska jag ha ett årsinlägg.

Nu kommer vi till det tragiska med den här bloggen också. Att jag har faktiskt inte kommit någonstans alls sen jag börja blogga i oktober 2008. Det har stått ungefär samma saker jag ska jag börja, men ingenting blivit av. Har jag fastnat? Jag har fastnat. Det enda som har hänt är att jag har blivit äldre. Det är det enda. Det här är ju himla illa!

Sen har jag en tragisk sak till att erkänn. Känns nästan pinsamt faktiskt. Jag lät ju så himla hård och bestämd i dom inläggen jag skrev. Men nu ska sanningen fram och jag ska berätta hur det ligger till. Jag äter choklad och jag tränar inte. Jag fick återfall som alla andra gånger. Självmord vore ju najs ibland. Nu gör jag Amanda besviken, för som jag skröt!

Men! Linn och jag har tänkt lite. Att nu den här veckan ska vi ha som ett förspel till det nya livet. Vi ska inte vara för hårda alls, utan mer förbreda oss för det som komma skall. För nästa måndag efter Putte i Parken är det inget godis förns själva julafton. Vi tänkte såhär att börja nu innan putte i parken är ingen idé eftersom där kommer vi vara onyttiga iaf med diverse saker. Det kommer bli snabbmat och det kommer att bli mer. Därför förbreder vi oss mentalt tills måndag nästa vecka.

Ja, det var väl det. Känns nästan som om det blev ett ganska seriöst inlägg och det om något känns inte bra. Varför är det så läskigt att vara seriös? Men jag är inte rädd för något.

Hejdå, ska fixa håret.