Jag vet redan att det är kört och att det inte blir något av någonting alls. Jag vet ju, egentligen. Men det finns ändå där. Den där lilla känslan som kallas hopp, hopp om att den här gången kanske dte faktiskt går vägen. Kanske är det min tur denna gång?
Men jag vet ju, jag hörde det faktiskt själv. Det är kört denna gång, betygen räcker liksom inte till. Men ändå... Jag tror fortfarande lite.

Vecka 26 får jag det svart på vitt. Då ska jag gråta lite och sen fixa pass till min och Linns Turkietresa. Och sen är dte inte mer med den saken.

Jag kan ändå inte låta bli att tycka att det fan var min tur denna gång. Det var faktiskt det. Jag lovar!